I mitt jobb är jag ute och föreläser en hel del och har förmånen att träffa många människor som är mitt i förändringsprocesser. Jag har jobbat länge med förändringar och brukar ofta kunna svara eller i alla fall kunna resonera på ett bra sätt på de frågor jag får från lyssnarna. Men vid ett tillfälle för ett tag sedan lyckades jag inte särskilt bra….
Jag pratade med publiken om att människor ofta reagerar olika i förändringar, att man som chef möter olika känslor och reaktioner i samband med förändring. Jag berättade att det är vanligt att personer blir arga, är misstänksamma, oroade, sorgsna mm i samband med förändringar och att det är chefernas uppgift att hantera det.
Då räcker en person i publiken upp handen och ställer en fråga – det här är vår konversation:
(publiken)”Jag jobbar på ett företag där vi har haft mycket förändringar sista tiden och jag har en medarbetare som är förändringsutmattad och jag vet inte vad jag ska göra. Personen visar INGA känslor överhuvudtaget, är helt likgiltig inför allt som har med förändringen att göra…har du några tips på vad jag kan göra”
(jag) ” Ok sa jag, har du pratat med personen så den vet varför ni gör förändringen, varför det är viktigt och varför det är viktigt med just den personens bidrag”
(publiken) ” Yes, det har jag gjort hundra gånger, personen vet exakt varför och hur den ska bidra men är helt enkelt inte intresserad. Personen funkar bra i sin vanliga roll men när det gäller förändringen så är det tomt…
(jag) ” Det låter nästan som personen kanske är på väg att bli utbränd/utmattad, kanske du ska kontakta företagshälsovården”
(publiken) ”Personen är fullt fungerande på alla andra plan, är pigg och glad när vi pratar om andra saker, har en väl fungerande familjesituation osv, så det känns inte aktuellt”
(jag) börjar nu stamma lite och inse att jag faktiskt inte vet vad jag ska säga, att jag inte har några tips…frågar de andra i publiken istället om de har några tips, men alla ser mest uppgivna ut och säger att de känner igen sig i beskrivningen. Jag lämnar frågan lite snyggt och säger något i stil med ”ja ibland är det svårt med förändringar….”
På vägen hem och dagen efter känner jag mig otillräcklig, jag utger mig ju för att vara någon typ av expert på området…jag behöver inte kunna ge svar på allt, men jag vill alltid kunna resonera tillsammans med de som lyssnar.
Vad gör man egentligen när personer helt enkelt är j-vligt trötta på alla förändringar?
Efter att ha sovit på saken och funderat så vet jag hur jag ska bemöta frågan om den kommer igen!
Här räcker det inte att bara titta på situationen och dialogen som uppstått mellan medarbetare och chef. Det handlar troligen om hur det här företaget driver sina förändringar och hur man har gjort det under en längre tid. Jag skulle tro att det är brist på prioritering och planering som gör att medarbetare till slut känner sig ”förändringsutmattade”. Vilket stöd har cheferna fått, hur jobbar företaget med involvering av medarbetarna etc..
Så om jag får frågan igen kommer jag ha ett resonemang om att den här chefen ska titta på hur företaget jobbar med förändringarna, vad kan göras bättre snarare än att försöka ”lösa” situationen med medarbetaren.
Att jobba med förändringsprocesser är verkligen ett kontinuerligt lärande, det finns alltid fler aspekter som behöver belysas och analyseras, det gör det spännande och utmanande och aldrig tråkigt!
Artikeln skriven av Catrin Brodin
Vill du läsa mer om att leda och lyckas med förändringar? Gå med i forumet Att leda förändringar – så funkar det https://www.facebook.com/CatrinWayGroup/
